Atlantis
Atlantis är en ö som är omtalad av Platon, men vars existens inte kunnat bevisas. Enligt Platon ska ön ha varit det mäktigaste riket på jorden på sin tid. Enligt Platon skulle Atlantis ha varit en för sin tid tekniskt avancerad stormakt utanför Herakles Stoder (vilket under antiken betydde Gibraltar sund). Dess kärnterritorium var en stor ö vid namn Basileia, 3000 gånger 2000 stadier (ungefär 200 000 km2), på vilket deras huvudstad, Poseidopolis, låg.
Imperiet sträckte sig över nio andra öar, stora delar av kontinenten innanför, och även innanför Herakles Stoder till Libyen och Etrurien. När de stod på toppen av sin makt anföll de oprovocerat hela östra Medelhavsområdet, men till slut gav de sig av, för utanför Aten höll de på att gå under i en jordbävning. Strax därefter sjönk Atlantis i havet, eftersom invånarna, genom sin maktlystnad, vredgat gudarna och särskilt Poseidon, som var rikets skyddsgud.
Det mest omskrivna förslaget för Atlantis eventuella historiska läge är nog att det var en kontinent mitt i Atlanten som sjönk. Azorerna är ett alternativ som föreslagits, och de nuvarande öarna skulle då vara bergstopparna av Atlantis enligt flera av denna hypotes förespråkare. Även Kanarieöarna har nämnts i detta sammanhang. Denna tolkning, främst företrädd av Ignatius Donnelly, är nog den som bidragit mest till den moderna myten om Atlantis, med föreställningar som ofta slår igenom i den amerikanska populärkulturen. Det finns dock inget som helst geologiskt stöd för att det någonsin skulle ha funnits en större landmassa i Atlanten. En av de platser som har lagts fram som ett eventuellt Atlantis är Antarktis. Kontinenten var en gång helt fri från is, men senaste gången det hände var långt innan det fanns människor på jorden. Under något tillfälle ska också stora mängder vatten ha gjort att kontinenten gått under vatten.
