Dualistiska lösningar på kropp–själ-problemet
Dualism är namnet på en rad synsätt om förhållandet mellan medvetande och materia. Den börjar med påståendet att mentala fenomen i någon mening är icke-fysiska.En av de tidigaste formuleringarna av kropp–själ-dualism uttrycktes i de österländska hinduiska filosofiska skolorna Sankhya och Yoga (runt 650 f.Kr.), som indelade världen i purusha (medvetande/ande) och prakrti (materiell substans). I synnerhet skolan Yoga Sutra av Patanjali presenterar ett analytiskt närmande till medvetandets natur. I västerländsk filosofi återfinns de tidigaste diskussionerna av dualistiska idéer i Platons och Aristoteles skrifter. Båda dessa menade av olika anledningar att människans intelligens (en fakultet hos medvetandet eller själen) inte kan identifieras med, eller förklaras i termer av hennes kropp. Den mest välkända formen av dualism formulerades emellertid av René Descartes (1641), och hävdar att medvetandet är en icke-utsträckt, icke-fysisk substans.Descartes var den förste som på ett klart sätt identifierade det tänkande livet med medvetande och självmedvetande, och som skiljde detta från hjärnan, som var intelligensens säte. Han var därmed den första att formulera kropp–själ-problemet i den nuvarande formen.